SUNNYHILL

Äntligen semesterresa till norr...Tur jag fick skjuts till stan. Fick prata engelska, en kille från Switzerland passade väskorna. Väl på tåget och plats i tågets färdriktning,klev dobbermanhunden Vilja på med sin husse,en ung kille som ville bli/jobba som lärare. Vi satt i godan ro, när en lokförare i 50 års åldern steg på för han hade plats i djurvagn, och han skulle naturligtvis sitta och dricka rött och innan jag visste ordet av var kjolen full av vinfläckar.. Oj vilken olycka och jag som bara hade denna kjol med mig. Efter ett tag klev Staffeblandningen Jessie på med sin matte, hon var adopterad från Irland och lät som ett monster varje gång hon skällde. Hade gått igenom mycket för att komma till Sverige. Hennes unga matte hade bara känt sin hund i 4 timmar och dom blir nog oskiljaktiga. Lustigt! Nu satt vi Umebo, Skellftebo och Lulebo i samma kupé! Mitt Lejon var en ängel hela resan.

Luften går ur när det närmar sig slutet....Vet inte hur många gånger man ska orka börja och sluta, börja och sluta. Det är tröstlöst...

Personalen tilltalar en och jag har känt mig som en i gänget även om jag bara varit på Fryshuset i 6 veckor..  Chefen sa  - du har varit ett stort stöd..
Alla som arbetar där skulle kunna vara mina vänner. Det kommer att kännas tomt i början när jag slutat.. Usch, fy jag avskyr avsked. Kommer inte bara hädanefter hälsa på och ta en fika sådan är inte jag för jag vill så gärna arbeta och tjäna pengar... Oj oj man har ju 24 år kvar att arbeta så hur ska det bli.....

Min coach ska försöka höra om jag kan jobba lite sen till hösten hoppas hoppas det går vägen...